Förlossningsberättelse - Sonnys
Bättre sent än aldrig, men här kommer min förlossningsberättelse om Sonny. ^^
Den sjuttonde april 2014 ar det beräknade datumet, men såklart visste jag om att det inte var säkert att han skulle komma då. Jag hade redan ställt in mig på att vi skulle gå över, men jag hoppades ändå att det skulle starta tidiga än vad det gjorde med Bobby, som jag gick sjutton dagar över med.
Men den tjugofemte började jag få små värkar som kändes mer än förvärkar och jag började klocka de, men min värkapp jag hade laddat hem.
De kom halvt regelbundet och höll på olika länge. Jag kände mig lite besviken över att de inte höll någerlunda jämn tid mellan sig och att värkarna varade så olika. Visa var jättekort, medan andra varade längre, medan nästa kunde vara jättekort igen.
Jag kände på mig att det inte var riktigt helt och hållet dags än, även om jag förstog att det definitivt var på gång.
Värkarna började redan på morgonen och jag ringde och förvarnade Jerry, som jobbade och jag ringde min mamma som kom och hämtade Bobby (och Eddie om jag inte missminner mig), så att jag skulle få ta det så lugnt som jag bara kunde.
Jag fortsatte klocka värkarna och när klockan var runt 13, stannade de av och tog en paus. Jag kände mig ännu mer besviken, för att vi skulle få vänta ännu längre. ^^
Jerry, Bobby och Eddie kom hem.
Lite senare på dagen, runt 17 tror jag, hoppade värkarna igång igen. Jag började klocka de igen och de kom lite mer regelbundet än de tidigare, men inte riktigt som jag tyckte att de skulle.
Jag tog med mig Bobby i barnvagnen för att gå till affären och på vägen dit träffade vi mamma och gänget på pizzerian.
(Ja, jag hade värkar just då, men inga jobbiga)
Vi stannade och pratade lite innan vi gick till affären, sen gick vi hem igen och jag fortsatte klocka min värkar.
När vi senare på kvällen (runt 23 kanske?), gick och la oss, så stannade värkarna igen. Jag tyckte ändå att det var lite skönt, så att vi kunde få sova ordentligt.
På morgonen, började värkarna komma vid niotiden. Nu var det mer fart i de! De kändes mer, kom mer regelbundet och höll i sig längre. Jag skötte mig själv hela tiden. Jerry tog med sig Bobby och åkte iväg på något. Till båten, eller något sånt.
Jag gick hemma och klockade värkarna och låg och kollade på film.
När de kom hem sen, sysselsatte Jerry Bobby så gott han kunde.
Jag hoppade in i duschen och satt där på golvet i, kanske, en halvtimme - en timme. Jag vet inte riktigt hur länge, jag har inte direkt något tidsbegrepp. ^^
Duschen var på halvstark stråle, för att räcka längre. Där satt jag och duschade magen, med varmt vatten.
Jag tycker att det är det mest effektiva sättet, av de sätt jag provat. Förutom ryggbedövningen, men den kan jag ju inte gärna lägga hemma själv. =D
När jag suttit i duschen ett bra tag gick jag ut och provade TENSmaskinen och la mig sen i soffan och kollade på mer film.
Jag tyckte inte att TENS fungerade på mig, inte som jag ville i alla fall.
Så jag tog bort den, efter ett tag och låg i soffan och tog mig igenom värkarna, en efter en.
Mamma kom och hämtade Bobby och Eddie på eftermiddagen. De skulle ut på någon ö och ha det trevligt, tillsammans med farmor Nina bland annat.
Värkarna var rätt stark nu och det var jobbigt när de kom. Ännu jobbigare med en liten 2½åring som klättrade på en, ovetandes om att mamma låg med jättejobbiga värkar. =D
(förlåt Bobby, för att jag snäste åt dig att akta på dig)
Efter att mamma, Bobby och Eddie gått, så gick Jerry in och skulle försöka vila.
Jag låg kvar på soffan och tittade på Jumanji, kommer jag ihåg. Jag låg och blundade mellan värkarna för att försöka vila lite, men vaknade ju såklart till vid varje värk.
Jag har för mig att jag hann komma till när myggorna kommer i filmen, när jag ropar på Jerry att han skulle ringa BB, för nu ville jag åka in. Det var två minuter mellan värkarna och de riktigt jobbig.
Han ringer och säger att vi vill komma in och vi börjar packa oss iväg.
När jag är uppe och går kommer värkarna väldigt tätt efter varandra, kanske faktiskt med 30-60 sekunders mellanrum. Jag får för mig att det känns lättare att sätta sig på huk, så jag gör det vid varje värk. Även när vi är utomhus på väg till bilen. (folk får stirra om de vill)
Men vi tog oss såklart, i alla fall upp till BB-avdelningen. Jag minns att jag återigen fick sätta mig på huk när vi kommit fram till entredörren, där man måste plinga på och vänta på att bli insläppt.
- Det ser ut som att ni kommit rätt, hörde jag en tjej säga efter att ha öppnat åt oss.
Därifrån och till att jag ligger i sängen, är det ganska luddigt för mig. Jag minns inte så mycket. Men jag antar att jag fick väga mig i alla fall.
Jag vet att jag satt och hängde på sängkanten och hukade mig neråt golvet vid varje värk, när vi kommit in på rummet och hon knappade in på journalen -vad det nu var.
Jag kommer inte ens ihåg om jag fick byta om till förlossningsdräkten på en gång, men förmodligen så gjorde jag ju det.
Klockan var ungefär 20.00, minus någon minut.
När jag fick lägga mig i sängen så bad jag, ganska snabbt, om ryggmärgsbedövningen, eftersom att jag tyckte att det var väldigt jobbigt nu. Hon skulle ringa efter den läkaren och jag mindes från Bobbys förlossning att det dröjde en stund. Det gjorde det nu också.
Jag låg och andades lustgas vid värkarna och höll koll på skärmen på mina värkar. Dels för att det var lite kul att se hur värkarna var, när de kom, men framförallt för att, under värken, se när det började släppa.
Men dessutom kanske det fungerade som ett litet sätt att fördriva tiden? Fast det tänkte jag inte på då.
Lustgas är inte något jag gillar direkt och jag kom ihåg det från Bobbys förlossning. Men jag tyckte att jag får lov att köra med den, i väntan på att läkaren skulle komma och hugga nålen i ryggmärgen på mig.
Jag kan verkligen tänka mig in i känslan när man ligger och känner värken kommer mer och mer och man nästan hyperventilerar in lustgasen i kroppen! =D
Men jag gillar inte när man känner sig vimsig i huvudet och halvt luddig. Dessutom blir man lite yr, vilket jag avskyr. Så jag struntade i den efter ett tag.
Jag bad om ryggmärgsbedövning vid 20.00 och 21.10 fick jag den.
Ni kan tro att det är jobbigt att sitta på sängkanten med återkommande, sjuhelvetes starka värkar där du knappt kan sitta still för att du inte vet var du ska ta vägen, eller hur man ska bete sig för att man vill minska på de, men då du MÅSTE sitta still! I och med att de ska in med sprutor och nålar i ryggmärgen på dig.
Det är svårt, men det är bara att bita ihop och räkna sekunder, ungefär.
Direkt efter att de lagt bedövningen säger de att det tar ungefär tjugo minuter innan den verkar, men redan andra värken efter bedövning känner jag de första krystvärkarna.
Så bedövingen lades lite i onödan. ^^
Klockan är kvart över nio när det börjar bli dags att krysta. Värkarna blir starkare och starkare och jag är så imponerad över vilka krafter kroppen får!
När krystvärkarna började blev jag ynklig och rädd. Jag mindes att det inte var skönt när, om det nu var, axlarna eller det bredaste på huvudet som skulle ut. Jag hade ju planerat att jag, på grund av det, ville ha bedövning där nere, så att jag kunde känna mig lugnare. Men när jag insåg att det inte hinns med den här förlossningen heller, så blir jag rädd.
Jag kommer ihåg att jag ligger och säger till Jerry att
- Jag vill inte, Jerry, jag vill inte.....!
De försökte peppa mig, såklart, med att
- Jo då, Hanna, snart är det ju klart!
I det där tillfället så har man ju inte så mycket att välja på.
- Kryp tillbaka, jag ska ha bedövning!
Nej, det är bara att ge sig själv en örfil, ungefär, skärpa till sig och krysta på!
Jag kommer fortfarande ihåg de där otroliga krafterna när kroppen själv, krystar för fullt och mitt medvetna jag hjälper till så mycket jag orkar. Samtidigt så känner jag ju hur Sonny trycks utåt och det är en ganska skum känsla, som man verkligen inte får känna många gånger i livet.
När klockan var 21.23 var han äntligen ute.
Vi som trodde att det var en liten tjej som skulle komma, fick se att det var en liten pojke. ^^ Vi blev såklart inte besviken! ^^
