En trogen kompis
God morgon.
Helgen har varit väldigt lugn för oss. I fredags var ingen annan än bara vi här hemma och i Lördags kom Micke och jonas över och käkade lite. Men de pös iväg efter det, så det var som sagt lugnt.
Mamma och Elin kom hit igår och hälsade på. De lånade med sig Bobby ut en liten sväng, sen sov de kvar och stack tidigt imorse.
I lördags satte jag mig ner och målade en liten tavla.
Den ska föreställa min tunnel, där Börje sitter och väntar på mig.
Det är precis så som jag vill att det ska se ut när det är dags för mig att dra vidare.
Att i slutet av tunneln, se lille Börje sitta och vänta och ju närmare man kommer gåendes, desto mer börjar svansen veva.
Jag saknar verkligen honom, så otroligt mycket. Det är helt stört och sjukt och det känns fortfarande så overkligt. Han som var så jäkla glad jämt och så sprallig, han kan väl inte vara helt livlös...? Det passar liksom inte honom.
När jag tittar på den här tavlan, så känner jag att en tår försöker pressa sig upp genom tårkanalen och jag vet inte om jag är ledsen eller om jag känner mig glad för den synen jag ser när jag tittar på den.
Jag vill inte dö, men jag längtar på ett sätt dit, så jag kan få känna den glädjen, jag vet att jag kommer känna när jag för första gången på väldigt länge får se honom igen.
Gud, vad vi ska leka, Börje! ♥
