Hanna Ulander

Vi hade ju gått över en vecka och då blir man inbokad på specialistmödravården för en kontroll så att allt ser bra ut.

Eller ja, den bokades redan på själva beräknade förlossningsdatumet.

Men jag och Simon lämnade ifrån oss pojkarna några timmar tidigare till sin pappa och så åkte vi in till Örebro.

Simon fick ju tyvärr inte vara med där heller som med allting annat under graviditeten. Så han väntade snällt i bilen.

Jag fick börja med att ta vikt (har jag för mig) och kissa i den lilla koppen. Efter det var det ett blodtryck de ville testa. 

In i nästa rum för att klä av mig på underkroppen och se hur öppen jag var. 

Det var 3 cm.

Ett annat rum där jag skulle göra ett ultraljud. Men jag fick vänta på den läkaren två tillfällen, då hon hon var populär i telefonen. ^^ 

Men till slut hade hon tid för mig och kunde rätt snabbt se att det var väldigt lite fostervatten för den lille. 

- Så vi vill nog sätta igång förlossningen antingen idag eller imorgon, sa hon.

- Yipes! tänkte jag.

Sen fick jag göra ett test då jag fick hjärtljudselektroder (heter det så?) och en för sammandragningar på magen och en, typ, joystick i handen där jag skulle trycka på en knapp när jag kände bebisen röra på sig.

- Det tar mellan 10-60 minuter! Den där lilla bocken ska bli ett frågetecken, sa hon, pekade på skärmens lilla bock och gick ut.

Så där låg jag och väntade på att ungen skulle röra på sig så jag fick roa mig med att trycka på knappen.

Man blev lite trött av att bara ligga där och vänta så det var extra tråkigt att Simon inte fick vara med och hålla mig vaken.

  Testet tog väl kanske 50 minuter att göra, eller så.

Utslussad i väntrummet för att vänta på en läkare. Tog kanske en kvart, så blev jag inhämtad.

Då fick jag beskedet att stanna kvar i stan för att se om det fanns plats på förlossningen åt oss. 

Så ut till Simon, som hade fått vänta väldigt länge, stackarn. Vi åkte bort till Max och tog en lunch, men de ringde upp väldigt snabbt och sa att vi kunde komma in när vi ätit klart.

Både jag och Simon blev då skitnervös. Mest han tror jag. 

Äter upp våran lunch och hoppar in på affärn för lite förlossningsenergi. Nämligen godis.

Så här kommer nu också lite tider de har antecknat i journalen.

15.00 

Kommer in på avdelningen och vi lämnar över vårat förlossningsbrev vi skrivit och vi går igenom det med barnmorskan. 

En jättebra barnmorska för övrigt.

  Jag har lite oregelbundna sammandragningar dom inte gör ont alls. 

Hon kollar hur mycket jag är öppen. Fortfarande 3 cm.

Vi sätter oss ner sen, jag och Simon och hör från ett annat rum hur en kvinna ligger (eller står, vad vet jag?) och verkligen gallskriker! Inte något kraftskrik, utan ett ljust skrik. Varpå Simon blir ännu mer nervös. 

Stackarn, han såg väl framför mig att jag och bebisen skulle vara på väg in i döden eller nåt.

15.25 

Barnmorskan plockar fram virknålen för att spräcka hinnorna. Kändes läskigt att det skulle göra ont, men hennes fingrar kändes ju mer än virknålen, den kändes ju inte alls.

Inte ont, bara obehagligt.

Men hon visste inte om hon lyckades få hål på dem, då det inte rann nåt vatten. Men å andra sidan var det ju snålt med det.

  Blir tillsagd att vara uppe och gå för att se om det rinner nåt.

16.30

Man vet inte om hinnorna är spräckt, så hon sätter en skalpelektrod för att vara säker.

Visste inte då att man borrar in den i huvudet på bebisen. Stackars plutten. Men får hoppas att han inte var riktigt medveten om det. 

  Det glappade dock så den kopplades ur och vi använde en yttre ctg istället.

18.35

Hade ca 1-2 sammandragningar på 10 minuter. Inte smärtsamma.

Fortfarande öppen 3 cm. 

Här kopplas värkstimulerande dropp på. 

19.01

20ml/h på droppet. Det satte fart lite.

Tror att det var här nånstans som jag och Simon startade igång Yrrol på telefonen och låg och tittade. 

Värkarna ökade lite successivt men var fortfarande inte jobbig.

19.22

Jag fick alvedon och började med värmekudde.

21.00

Jag har redan blivit tillsagd att hålla mig upprätt. Stå vid ett gåbord eller sitta på en pilatesboll. Och det för att hjälpa gravitationen lite. Få ner bebisens huvud antar jag ju då, så att värkarna ökar ännu mer.

Värkarna känns mer så att jag får vagga mer mellan fötterna och lutar pannan ner på gåbordet eller sängkanten när jag satt på bollen.

  Bollen däremot gillade jag inte alls, för då gjorde värkarna ont i rövhålet till och med. 

Någonstans här dubblar hon min dos på droppet. (Står inte med i journalen)

- Ooh, jesus crist.. tänker jag lite grann.

21.28

Jag har bett om smärtlindring och ska få lustgas. Barnmorskan undrar om det kanske är dags för en ryggbedövning. Då är svaret ett rätt stort JA för mig! Nu är värkarna väldigt jobbigt.

21.29

Barnmorskan kollar hur öppen jag är. 6 cm, vilket får mig att sucka lite. 

- Åh, det är ju jättelång tid kvar?!

Då jag har läst att man i snitt öppnar sig ca 1 cm i timmen..

  Jag blir tillsagd att gå och kissa eftersom  att man ska ha en tömd blåsa vid en epidural.

- Skämtar hon med mig, tänkte jag.

Jag vet inte riktigt, men Simon fick väl dra upp mig från golvet 2-3 gånger på den 4 meter långa promenaden till toan. Satan, vad tät värkarna kom!

  Det skulle ta ca en kvart sa barnmorskan till svar, när jag undrade hur lång tid det skulle ta innan jag fått bedövning. Med pojkarna hade jag fått vänta en timme och det ville jag inte den gången också.

  Men Simon hjälper in mig till toan och jag försöker pinka. Men det gick inte. Värkarna kom hela tiden och så kraftigt så att jag ville ju bara krypa ur min egen kropp.

(Värkar från dropp är ju tamejävlar i mig bra mycket kraftigare än vanliga!)

Det gick i alla fall inte kissa, för det var ju precis som att musklerna aldrig slappnade av. Men när de började göra det, kände jag nåt smått sipprande och då började nästa värk igen. Så höll det på, men vi gav upp. Det gick inte.

Så reser mig upp och ser att det var blod som hade sipprat.

  Lyckas ta mig tillbaka till sängen och lägger mig. Börjar försöka med lustgas, men kände ingen effekt alls. 

21.55

Skiftbyte, så vi får ny barnmorska.

Hon tyckte att det skulle vara bättre med en spinal istället. (Bedövning alltså) Snabbare värkan men avtar efter två timmar. 

- Ta vad som helst! tänkte jag. 

Minns inte vad jag svarar så mycket. När värkarna är så kraftig så är det lite luddigt i mitt minne. 

Men de frågar om jag känner någon tryckkänsla.

- Nja, jag vet inte. Nånting drar neråt, men inga krystvärkar.

De halverar mitt dropp, då jag hade 6 värkar på 10 minuter.

22.00

De går ut för att förbereda för spinal men den hanns inte med. Jag får säga åt Simon att trycka på knappen för nu börjar krystvärkarna.

22.03

Jag krystar på för fulla muggar och Simon står bredvid och peppar. 

Som med dem andra ligger jag på höger sida.

22.06

Så har jag klarat av den läskiga biten då huvudet ska ut. Tagit 2 (tror jag) krystvärkar till för att få ut resten av ungen.

En pojke var då ute på 3280g och 49cm lång.

Jag sprack ingenting heller. Så det var ju skönt.

  Den här gången blev jag faktiskt inte lika ynklig, som jag sagt att jag skulle bli, när krystvärkarna började. Jag är ju orolig för det med huvudet, som jag nämnt flera gånger tidigare. 

Nej, jag blev bara lättad typ att få börja krysta. Då vet jag ju att det bara handlar om minuter tills det äntligen är klart.

Värkarna var ju som sagt riktigt saftig och inget för klenfisar. Så det var bara skönt att få slippa dem. 

Så det gick riktigt fort på slutet. Från 6cm öppen till födsel på 35 min, om jag räknar rätt. 

Tro fan att värkarna plågades. 

Men det var väl egentligen faktiskt värt att köra turbovärkar i en halvtimme om förlossningen kunde vara över snabbare. 

Istället för att ligga i timmar.

Men trots att själva förlossningen var över så väntade lite mer obehag. Livmodern ska ju dra ihop sig och de säger ju att det känns mer för varje förlossning typ.

Men då trycker ju på magen så att man samtidigt stöter ut massa blod. Men det gjorde lite ont när de tryckte. 

Vid ett tillfälle gav de mig dessutom något i blodet via infarten i armen. Oxytocin kanske?

Det satte fart på krympningen och satan i gatan, vad det kändes!

Jag hade ju Jax liggandes på magen och jag fick säga åt dem att ta honom. Eller bara nån.

- Kan nån ta honom! vilket Simon gjorde.

Så låg jag där och försökte andas igenom den jättelånga värken. 

  Men efter den var det bara några (eller flera) jobbiga klämma-på-magen till, innan allt jobbigt var över.

2 nätter låg vi kvar, jag och Jax. Simon fick ligga över 1 natt.

Vi låg kvar extra, eftersom det fanns risk för infektion då fostervattnet var så lite.

Men det klarade vi oss undan.

Så då blev det fritt fram att påbörja bebislivet på hemmaplan istället.