Blödande hjärta

God morgon.
Ja, som ni kanske förstog från mitt förra inlägg (och om ni inte redan visste det) så har min Skruttkorv fått somna. Därför har det varit väldigt dåligt med uppdaterande här, för hela det här har varit och ÄR väldigt jobbigt för mig. Så jag har inte brytt mig om att skriva något här.
Men nu börjar det kännas lättare.
 
Jag har precis satt på mig ansiktet. Det är ju måndag idag, så jag ska till jobbet. Jag ska jobba en halvtimme extra varje dag nu till slutet på Mars -vad jag vet i alla fall. Jag gjorde det förra veckan också och veckan innan var det några dagar så.
 
Men det jag egentligen ville med det här inlägget var att visa en liten tavla som jag har ritat.
Jag fyllde år i början på Mars och då fick jag massa akrylsaker. Så det har jag provat att rita med.
 
 
Det ska föreställa mitt hjärta.
 
Det var inte helt lätt. Jag vet inte riktigt om man ska ha penseln blöt när man målar för stråna på penslarna var väldigt spretig så det var svårt att måla innanför linjerna.
 
Jag har ritat en till tavla, men den visar jag i ett eget inlägg.
Färdiga akryltavlor, Vardag | | Kommentera |

R.I.P älskade lilla Skruttkorv ♥

 
1 år, 7 månader och 28 dagar.
Det var så gammal du blev. Det är så fruktansvärt fel, eftersom att du hade kunnat få leva i kanske femton år!
Sättet du fick dö på, var inget som du förtjänade.
 
Jag kan fortfarande inte tro att du har lämnat jordelivet, det känns så overkligt. Jag vet inte heller vad jag vill säga, det känns fel att säga att du är död, eftersom att jag vet att du fortfarande finns kvar -jag kan bara inte se dig.
Jag vet att du finns här omkring och följer mig vart jag än går. Jag har till och med hört dig, du fortsätter att vakta det här huset.
Snälla låt mig höra dig mera, jag vill inte släppa taget och jag tänker inte göra det.
 
Men jag veta att vi kommer ses igen. Vi har bara fått pausa lite. Men bara tanken på att det kanske kan ta upp till sextio år till, får mig att vilja gråta igen. Idag har det gått tre veckor och tre dagar och jag saknar dig nåt fruktansvärt!
Sextio år...?!
Du är verkligen min bästa kompis och vi ska fortsätta där vi fick sluta ifrån, när jag kommer till dig. Sitt i slutet av min tunnel, när jag kommer gående igenom den. Möt mig där, som du alltid gjorde när man kom hem. Studsandes på bakbenen.
Strunta i att jag försökte lära dig att inte hoppa på folk, det gör inget längre. Jag vill att du ska hoppa på mig.
 
Strunta också i alla gånger jag blev arg på dig när du visade lite för mycket intresse för andra hundar på promenaderna. Eller när du drog lite för mycket i kopplet.
Varför skulle jag kräva att du skulle bete dig helt felfritt om inte jag behöver göra det?
Du ville säkert att jag skulle leka med dig mer eller vara roligare under promenaderna. Jag lovar att jag ska bättra mig när vi ses igen.
 
När jag tänker på dig -den tokspralliga och superglada lille vita skruttkorven, så kan jag inte förstå att det nu är som det är. Det är verkligen så overkligt. Mina tårar är inte slut för dig än och det dröjer nog.
Du ska veta att jag saknar dig. Att få leka med dig, gosa med dig, bråka med dig vid hundmöten och till och med att ha dina vita hårstrån på varenda klädesplagg jag äger.
Det är så tomt här utan dig. Man hör inte längre de där hårda klorna som klickar mot golvet när du kommer gående. En sak man aldrig la märke till förut, men nu när det inte längre hörs så är det så tyst..
 
Jag hoppas verkligen att du vet att jag älskar dig otroligt högt och jag ville aldrig, aldrig någonting som skulle göra dig ont. Jag ville alltid ditt bästa.
 
Tänk om jag hade gjort annorlunda eller om vi bara hade gått en annan väg. Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på att det på ett så enkelt sätt hade kunnat få hela historien att gå mot en positiv riktning. Och nu finns det ingenting jag kan göra för att få tillbaka dig. Verkligen ingenting! Inte i det här livet i alla fall. Då känns det extra overkligt.
Ibland kan jag få för mig att jag väntar på dig. Precis som om du vore hemma hos nån annan över helgen och på söndag ska komma hem igen. När jag då påminner mig själv om att det inte är så, utan att jag faktiskt ska leva livet utan att få träffa dig igen, då känns det som en käftsmäll igen.
Min hjärna vill nog gärna glömma bort den sorgliga sanningen och rikta in sig på nåt mer positivt.
 
Vi har haft hundar tidigare och som vi har omplacerat. Då har jag tyckt att det har varit jättejobbigt, men det här är verkligen ingenting jämfört med det! Jag kan ju inte direkt fråga han där uppe om jag kan få köpa/få tillbaka dig. Det är totalt omöjligt och jag hatar det!
Hur kan verkligheten vara så grym?!
 
Sen vet jag ju att du ändå inte hade levt tillsammans med mig i kanske sextio år, men ett och ett halvt år är verkligen ingenting! Vi hann ju knappt börja, känns det som.
 
Ibland kan jag inbilla mig att du försöker ge mig små tecken åt mig att du finns här. Tex när jag satt i bilen på jobbet och skulle lyssna på min musik i telefonen, på bilens stereo. Då skulle jag sätta på min grina du-spellista. Då stängdes den av hela tiden för att sen koppla över till alla övriga låtar. Varje gång jag bytte tillbaka och ville lyssna på gråtlåtar så byttes det till mer glada. När jag till slut gav upp och lyssnade på det som spelades, så slutade det att brytas.
Jag vill inbilla mig att du försöker tala om för mig att jag inte ska vara ledsen.
 
Nej, det finns så otroligt mycket jag skulle vilja skriva ner här till dig och jag vill tro att du kan ta in allt det här och förstå varenda ord. Jag känner verkligen att vi inte var klar tillsammans innan vi fick ta en paus.
Men som sagt, vi fortsätter senare. Jag vet inte när, men det första vi ska göra är att tokleka.
 
Jag hoppas du inte är arg på mig. Jag ville verkligen inte att det skulle bli såhär, jag ville bara att du skulle komma till mig.
Du gjorde inget fel alls, du var jätteduktig.
 
Jag kommer aldrig att glömma bort dig och jag kommer sakna dig ända till den dagen jag kommer till dig.
 
Vi säger inte hej då, vi säger bara vi ses. ♥
 
 
 
Börje | | En kommentar |
Upp